Suck.

Det sägs att tiden läker alla sår
Det har nu gått 10 år, men mina sår känns så färska
Tiden läker nog inga sår

Hungrig.

Hunger känns bra i magen, det gör inte ont utan det känns lite tomt där inne och magen säger
Snälla kan jag få mig lite mat
Men om man inte äter då det känn så lite och bra så får man så ont att man börjar må illa och ögonen känns tunga
Fan nu spydde jag i min mun
Om man äter spyan som kommer upp i ens mun, tuggar i sig den och sväljer blir man mätt och då behöver man inte tänka på att laga mat

What.

Tänk om man vaknade upp en dag och insåg att man var död
Skulle det kunna vara möjligt och vad gör man då

Jag fattar ingenting.

Jag orkar inte mer, jag vill inte mer.
Tänk om en helikopter skulle slå sönder mitt fönster med sin söta propeller. Skulle jag då få en skada på och i huvudet mitt. Tänk om en glasbit hamnade i min mun och skar upp hela min käft. Skulle jag då bli stum och tyst. Om jag skulle vara stum skulle folk då gilla mig. Tänk om inte mina ord når dig när jag sitter och pratar för mig själv. Hör du allting jag säger. Tänk om jag talar högt i onödan. Tänk om alla bara låtsas att finnas. Tänk om jag är helt ensam i denna värld. Tänk om jag sitter ute i rymden hos några gröna varelser med ett öga i pannan och de skrattar åt mig.
Tänk om jag inte finns.

Bitter.

Jag älskar att vara en sur jävla bitterfitta det gör mitt liv komplett, fulländat, helt
Ett liv utan hat är som ett liv utan luft, vatten och mat
Det är livsviktigt

"Jag brukar ha tur."

Du skall icke slåss.

Har du också funderat och tänkt på hur det skulle vara om man skulle kunna flyga, om man skulle vara som en fågel med vingar fastklistrade på ryggen som kan lyfta upp en högt upp i himlen och låta en sväva runt där uppe i det blå.

Hur skulle det kännas, skulle man känna sig fri, man säger ju "fri som en fågel" eller skulle man bara veta att någonting mer väntar på en när man kommer ner till jordens yta igen. Kommer man bara att tänka på det och känna att man ska ta tag i det med en gång istället för att skjuta upp det hela tiden.

Kan man fly ifrån saker och ting eller kommer saker bara att hemsöka och förfölja dig i resten av ditt liv om du vänder ryggen till det eller kommer du så småningom att känna att det flyter längre bort från dig tills det tillslut bara flyter ut i ingenstans och försvinner.

Hur ska man kunna veta vilka saker man ska tänka extra på och bearbeta eller vilka saker man bara ska ta och kasta bort till månens baksida  när allting är så svårt och man inte vet hur man känner, hur, hur, hur och egentligen varför?

Hatar människor.

Ibland glömmer jag bort vad det är för värld jag lever i och blir helt omöjlig när folk påminner mig om verkligheten. Jag tror att jag hatar människor.

Vill inte.

Varför måste december månad komma varje år och påminna mig om den hemskaste tiden som någonsin har ägt rum. Om jag kunde skulle jag begrava huvudet i sanden och blunda men jag ska vara stark och hålla upp huvudet, jag lovar. Jag hatar december, jag vill dränka julen och begrava nyår levande.

Tandborsten min.

Att drömma om tandborstar är kanske det mesta intressanta du kan drömma om.
När du vaknar upp och inte vet om du har en vit eller en osynlig tandborste.
Vad ska man göra när man sen hittar tre olika tandborstar i badrummet, jo i alla fall jag går och kastar dom andra som ger mig mardrömmar.

Bästaste vi.

Du saknar mig jätte mycket i massor och jag saknar dig var dag och drömmer tillbaka på tiden då det alltid var du och jag, dag ut och dag in.
Men jag finns alltid där inne i ditt hjärta och pulserar varenda sekund i ditt liv och du i mitt, på och runt om mitt hjärta. Du springer fram och tillbaka, upp och ner, och lite på snedden.
Så vi är egentligen inte och aldrig saknade eftersom vi alltid finns där hos varandra och för varandra. Jag kan prata med dig vilken sekund som helst och se ditt ansikte när jag helst vill.

4-ever.

Klarar du dig.

Tänk att det bara finns en Du, bara en Jag, bara ett Vi.
Om Du hade försvunnit skulle det inte finnas något Vi kvar.
Om Jag hade försvunnit hade en massa gott sönder, Du och Vi.
Du skulle inte klara dig utan Jag, Jag gör så att Du är Du.
Jag hjälper Du att kunna bli ett Vi.
Men Jag klarar mig alltid ensam.
Om Jag försvinner kommer du att gå under, sluta existera och dö ut.

mh.

Du är så där gullig att man vill kasta ner dig på marken och sparka lite smått på dig eller vika ihop dig och stoppa dig i fickan för att ta upp dig för att visa en vän vad man har i fickan någongång

Mamma.

Det känns som igår jag hörde dig be mig om en kopp kaffe.
Som om jag fortfarande ska kunna gå runt hörnet i lägenheten och komma till hallen för att snart kunna se dig sitta i din soffa i vardagsrummet och sticka en tröja åt mig.
Jag kommer ihåg hur du satt helt avslappnat och hade blicken på nyheterna på tvn men ändå kunna virka en orange gardin.
Brukade se upp mot lampan för att se din cigarettrök stiga upp mot ljuset och försvinna i absolut ingenstans.
I mina drömmar minns jag fortfarande hur din röst lät, i mina drömmar är du en levande person och inte bara en aska liggandes i jorden någon annanstans.

Varför.

Med en regndroppe på min kind hoppar jag i en vattenpöl
allting som var torrt på mig blir nu helt nerdränkt i vatten
det blir blött
Det känns som svett mellan min hud på fötterna och strumpornas tyg
det bara klibbar sig fast och är oerhört kallt
borde man ta av sig och gå hem naken
strunta och skita i hur kallt det kan bli och bara göra det
hoppa hem jämfota och barfota genom alla vattenpölar

Eller gråter jag samtidigt jag svettas otroligt om fötterna
får mina tårar mina fötter att gråta också
hm
Fast om det regnar och jag gråter så är mina fötter blöta pga regn
men kan tårkanalerna sträcka sig ända ner till tårna
skulle kroppen kunna fungera så jätte konstigt som min hjärna
tänk om man skulle kunna hoppa så hårt att fötterna börjar gråta
eller är fotsvett samma sak som att fötterna gråter av smärta

Lämna mig.

Med solen i nacken känns det som om jag flyger framåt, uppåt och åt sidan
Det finns en liten röst i min tå långt där nere som skriker upp åt mig att stanna
Men varför stanna när man inte vet hur och när det känns så bra
Varför och hur
Men aldrig
Aldrig någonsin ska jag sluta bara fortsätta och inte kolla bak igen
Kanske kan du känna hur bra det känns om jag tänker på dig när jag har solen i min nacke
Då vet vi båda hur omöjligt det är att stanna

Hm.

ibland fungerar inte hjärnan som den ska med resten av kroppen

hjärtat blir svart som natten och hård som sten

i bröstet, där inne någonstans blir det kallt som den värsta vinterdagen

det känns som om man har en isbit där inne och det sprider sig

kylan flyter ut till armarna och man kan känna hur huden knottrar sig

det går neråt 

när kylan spridit sig till hela kroppen och ögonen hårdnar, likaså käken

får jag ta och bita någon tills blodet sprutar som en vacker fontän 

det finns ingen gräns så ge mig den underbara känslan att förstöra något

Gå hem!

Det är inte fel på mig, det är fel på dig.

Det finns ett litet hat inom mig som så gärna vill komma ut
Det trycker så hårt att jag tror att jag ska sprängas
Känns som om att hela kroppen pulserar av smärta
Tror att öronen sprutar blod för att dom känns så varma
Magen drar ihop allt som finns inne i min kropp

Låt mig nu skrika rätt ut att jag är bättre än dig

Flickan.

Det kommer att komma en flicka nästa dag
En flicka med en vit bröllopsklänning
och världens värsta stank av sopor osa runt henne
Hon kommer att vilja ha ett glas med vatten
Även om du äcklas utav henne måste bjuda på vatten
För efter henne så kommer solskenet, hon för med sig solen

Det ser ut som om hon legat i soporna i tre veckor
För att sedan hitta en ren klänning att ta på sig
Jag tror hon går från hem till hem, ber om en enda sak
Det kommer inte ta slut förrens hon har fått allt hon behöver
Med att sprida ljus till den som hjälper henne som sitt enda mål
Så vad är då ett glas med vatten jämfört med solen

Katastrofa.

Vi kommer bli en öken utan något gränsland

utan vatten ska vi stå och skämmas för vårat land.

Samtal.

Ibland blir man förvånad över vilka som ringer en på kvällen och frågar hur man mår. Folk man inte visste att dom brydde sig. Man blir så glatt överraskad och vet inte hur man ska reagera så man gråter sig till sömns utan att veta om man gillar det eller inte.

Egentligen.

Det finns en lögn som är helt okej.

Det finns en lögn som vi alla tar till ibland och den är accepterad av lagomlandet.
Ingen orkar verkligen veta, alla är rädda för att veta sanningen om den är hemsk.
Därför pratar vi aldrig om hur det egentligen ligger till.
Det finns en lögn som måste sägas om någon säger de tre magiska orden.
Men det finns undantag, de som säger hela sanningen.
Fast vi kanske inte kan räkna med dem för att de är födda någon annanstans?
Eller ska vi lära av dem att inte vara så rädda?
Ska vi sätta dit ett "egentligen" efter de tre orden för att visa att vi bryr oss?

Välkommen till möjligheternas land och bry dig om dina nära.
Kom med vi går en runda på stan och ropar "EGENTLIGEN".
Vi upplyser folket att det finns ett ord som kan ta bort lögnen.
Jag drömmer om den perfekta världen där ingen lögn alls förekommer.

Hur mår du egentligen?

Kort.

Jag lever i en fantasivärld om en perfekt värld och om någon stör min fantasi och tar tillbaka mig till verklighetens hårda värld som inte är perfekt någonstans, ja då svartnar allt för mina ögon och jag känner hat tills jag hittar tillbaka till min underbara fantasivärld igen.

Hur.

Hur kan man leva i en värld utan empati. Hur kan man leva utan att veta vad respekt är. Hur kan man tycka om sig själv när man inte kan visa hänsyn till någon annan. Hur kan man tro att folk ska lyssna på en om man är ett stort ego och inte tänker på någon annan än sig själv. 

Hur kan man leva med sig själv utan att skämmas när man bara tar och tar utan att ens ge tillbaka ett litet leende.

Hur kan en annan bara titta och se på utan att säga ett ord. Hur kan man se på utan att gå under. Hur kan man inte tappa självbehärskningen och skrika rätt ut.

Snacka om att ha ett stort hjärta av guld som är gjort av diamant, att stå där och le måste göra dig till den starkaste personen på hela jordklotet. 

Som en kaktus står du nerplantad och lever på det lilla vattnet du får en gång i månaden. Utan att klaga mer än en gång i månaden precis när du känner att du håller på att vissna, då får du ditt vatten igen och allting börjar om på nytt för femtielfte gången. 

Knas.

upp och ner
bak och fram
ut och in
och på snedden

Snabbare och hårdare slår det i mina öron, det gör så ont att jag vill skrika ibland.
Allting är i så stor obalans nu att jag bara ger mig, orkar inte kämpa emot mer.
Om det bara skulle finnas lite mer att stödja sig mot, lite mer att falla tillbaka på så hade jag tagit den enkla vägen och bara hoppat av.
Jag vill inte vara med mer, låt mig gå hem.

Fatass.

Att jag aldrig lär mig, nu sitter jag med en isbit på läppen i ett desperat försök att få ner svullnaden. Men om jag ska vara ärlig så tror jag inte det hjälper, jag kommer få ha en fetisläpp.

Ont.

Det fräter, det svider och jag hatar det. Men jag kan inte sluta, jag är beroende, kanske en glass får det att att mjukna till.

.

Hon ligger i min soffa och skakar, sätter händerna för ansiktet och gömmer sig och vågar inte titta. Hon är rädd. Det är intressant att se på hennes rädsla, med ett snett leende på mina läppar iakttar jag henne. Nästan så att jag njuter av att se henne rädd.
En fråga blåses ut ur min mun, bara för att se om hon fortfarande hoppar till av minsta lilla oväntade sak, hon är inte lika rädd. Fast det dröjer inte länge innan hon blir stel och hoppar till av rädsla igen, händerna för ansiktet tar hon inte bort på ett långt tag nu, hon vill inte se men känner att hon måste? Hon är rädd.
När det är slut säger hon "VAA?! Vilket tråkigt slut".

Farväl.

Som en liten fjäril blåser bort i en liten vindputs följer du efter i varje sväng jag tar. Om jag tittar bakom mig så står du där med ett leende på dina läppar och tårar i ögonen dina. När du försvinner kommer jag att gå under botten. Men jag ska ställa mig upp och släppa in ljuset genom mina persienner, lite i taget så inte jag blir omkull vällt av allt det ljusa. Bara för att ännu en gång kunna tänka på dig med ett leende på mina läppar.
Det är som ett litet tidigt farväl, ett långsamt farväl som kommer hänga i luften varenda gång jag känner din närvaro.
Som en gråsugga under en sten kommer jag vara kall.

Tomt.

Att skutta runt utan att veta vad som komma skall ger en en elchock så stor och hård att man snubblar bakåt ända tills man faller över en kant. Man kommer falla så långt och länge att man hinner tänka på alla fel man gjort under alla sina dar under sitt liv tills man inser att det inte var ens fel någonstans någongång. 

Slaget när man når botten kommer göra så ont att man tror att man kommit till det andra livet och tänker att "fan nu är det slut", besviken över detta. Men man blir bara ännu mer besviken när man senare inser att man inte har kommit undan verkligheten att man måste gå igenom det som man föll för.
Det hade varit bättre om man slog sig så hårt i huvudet i slaget efter fallet att man fått en svår minnesförlust, att man kunde ta en kaka efteråt och må bra igen.