Jag är så trött på detta.
Så trött att jag inte längre orkar gråta över det.
Orkar jag bry mig egentligen?
Ja, jag bryr mig alltid även om det gör mig ledsen och trött.
Men att solen håller på att vakna och förgylla mitt vardagsrum får mig att le för en stund.
Snart är våren här och jag hoppar högt av lycka.

Värk i hjärnan.

Jag har så ont i huvudet att jag tror att det kommer att sprängas i tusen bitar.
Känns som jag har ett hål i bakskallen och någon står med en pinne och petar på min hjärna. Det går runt, runt.
"Allting kan gå itu men min hjärna kan gå i tusen bitar."

Rita är kul.

Om att rita är inte någonting som man gör varje dag, då är det svårt att komma på sitt motiv och helt plötsligt ritar man en tråkig blomma och tycker den blir fin och sen kommer man på tanken på att rita mammas absoluta favoritblomma, liljekonvalj.
Och sen tänkte jag: jag skulle kunna rita av mamma och göra det till en "mamma-teckning" men sen kom jag på sanningen att jag egentligen inte kan rita och blir besviken.
Varför sitter man och lurar sig själv att man kan saker när man vet att det är helt omöjligt. Den som kom på; "Ingenting är omöjligt" är/var en lögnare.

Men att sitta och rita är lugnande, det är fint att se det vita pappret få en grå ton när pennan löper över pappret. Men ännu bättre är det när man försöker rita dit en skugga och man får leka lite extra med pennan och inte behöver vara så noggrann med att linjerna ska bli fina.
Men det bästa med att rita är att se att det kan se ut som någonting som finns och man får en känsla av att man kan rita lite eftersom att det liknar någonting.

Besvikelsen kommer krypande igen när man ser att man har ritat två blommor och pappret inte är fyllt även om det var det man strävade efter när man började, att man skulle täcka hela det vita A4-pappret med blyets. Kanske skulle man skugga ett helt papper bara för att fylla det nästa gång.

Tomt.

Tomheten och ensamheten hör ihop som katt och mus.
Att känna tomhet behöver inte alls betyda att man är ensam, nej absolut inte.

Mördare.

Förstår inte hur människor kan vara så puckade i huvudet att de inte fattar att passiv rökning oxå är skadligt.
Hur kan man vara så okunnig att man inte fattar den lilla texten på paketet man köper.
Varför sitter man och röker en illaluktande pinne när man har ett spädbarn i famnen?
PUCKOO! ÄCKEL!

Att röka är inte bara självmord utan oxå mord.

I love me.

Måste vara ego för att få den gråa dagen att känna sig vacker.
Den nya regnbågen är grå, den nya glada färgens ton går i grått.
Utan gråa dagar hur ska man kunna göra sig så vacker det bara gå, kolla sig i spegeln och bara känna sig otroligt vacker.

Tänk att man kan vara så underbar och snygg som mig, vilket under, jag älskar mig själv.
I ditt undermedvetna är jag underbar.
I mitt medvetna är jag bar.

Grå dag.

Efter regn kommer solsken.
bullshit!

Det regnade igår och idag är det bara molnigt och grått. Jag förväntade mig sol och värme och en aning lycka. Kanske jag kan ta och gå ut lite och få i mig lite frisk luft, då kanske jag får lite solsken i min hjärna?

Man brukar må lite bättre av att göra sig vacker, jag ska göra mig så vacker det bara går och sen är allt underbart bra.

Vi sopar de gråa molnen under mattan idag.

Dröm dig någonting vackert.

Om man lägger sig ner, blundar.
Om man andas in, väntar och andas ut igen.
Mediterar lite så man kommer in i ett otroligt lugn.
Kan man då drömma sig bort från allt det man inte vill känna av och komma bort till en värld fylld av vackra drömmar.
Man behöver aldrig komma tillbaka?
Finnas borta, långt borta från verkligheten där ingenting når en.

Om man börjar gå och fortfarande kan meditera och leva i sin lyckliga fantasivärld då kan man bli fast för alltid i en total-evighets-lycka.

I hete me.

Välkommen till mitt helvete och bort lika fort som fan!
Det får bli vad det är, man borde köpa sig en öde ö.

Som Ted Gärdestad sjöng:
"Jag vill ha en egen måne, som jag kan åka till.
Där stannar jag till allting ordnat sig."

Det finns inga ord kvar. Borta.