Rita är kul.

Om att rita är inte någonting som man gör varje dag, då är det svårt att komma på sitt motiv och helt plötsligt ritar man en tråkig blomma och tycker den blir fin och sen kommer man på tanken på att rita mammas absoluta favoritblomma, liljekonvalj.
Och sen tänkte jag: jag skulle kunna rita av mamma och göra det till en "mamma-teckning" men sen kom jag på sanningen att jag egentligen inte kan rita och blir besviken.
Varför sitter man och lurar sig själv att man kan saker när man vet att det är helt omöjligt. Den som kom på; "Ingenting är omöjligt" är/var en lögnare.

Men att sitta och rita är lugnande, det är fint att se det vita pappret få en grå ton när pennan löper över pappret. Men ännu bättre är det när man försöker rita dit en skugga och man får leka lite extra med pennan och inte behöver vara så noggrann med att linjerna ska bli fina.
Men det bästa med att rita är att se att det kan se ut som någonting som finns och man får en känsla av att man kan rita lite eftersom att det liknar någonting.

Besvikelsen kommer krypande igen när man ser att man har ritat två blommor och pappret inte är fyllt även om det var det man strävade efter när man började, att man skulle täcka hela det vita A4-pappret med blyets. Kanske skulle man skugga ett helt papper bara för att fylla det nästa gång.