Flickan.

Det kommer att komma en flicka nästa dag
En flicka med en vit bröllopsklänning
och världens värsta stank av sopor osa runt henne
Hon kommer att vilja ha ett glas med vatten
Även om du äcklas utav henne måste bjuda på vatten
För efter henne så kommer solskenet, hon för med sig solen

Det ser ut som om hon legat i soporna i tre veckor
För att sedan hitta en ren klänning att ta på sig
Jag tror hon går från hem till hem, ber om en enda sak
Det kommer inte ta slut förrens hon har fått allt hon behöver
Med att sprida ljus till den som hjälper henne som sitt enda mål
Så vad är då ett glas med vatten jämfört med solen

Katastrofa.

Vi kommer bli en öken utan något gränsland

utan vatten ska vi stå och skämmas för vårat land.

Samtal.

Ibland blir man förvånad över vilka som ringer en på kvällen och frågar hur man mår. Folk man inte visste att dom brydde sig. Man blir så glatt överraskad och vet inte hur man ska reagera så man gråter sig till sömns utan att veta om man gillar det eller inte.

Egentligen.

Det finns en lögn som är helt okej.

Det finns en lögn som vi alla tar till ibland och den är accepterad av lagomlandet.
Ingen orkar verkligen veta, alla är rädda för att veta sanningen om den är hemsk.
Därför pratar vi aldrig om hur det egentligen ligger till.
Det finns en lögn som måste sägas om någon säger de tre magiska orden.
Men det finns undantag, de som säger hela sanningen.
Fast vi kanske inte kan räkna med dem för att de är födda någon annanstans?
Eller ska vi lära av dem att inte vara så rädda?
Ska vi sätta dit ett "egentligen" efter de tre orden för att visa att vi bryr oss?

Välkommen till möjligheternas land och bry dig om dina nära.
Kom med vi går en runda på stan och ropar "EGENTLIGEN".
Vi upplyser folket att det finns ett ord som kan ta bort lögnen.
Jag drömmer om den perfekta världen där ingen lögn alls förekommer.

Hur mår du egentligen?

Kort.

Jag lever i en fantasivärld om en perfekt värld och om någon stör min fantasi och tar tillbaka mig till verklighetens hårda värld som inte är perfekt någonstans, ja då svartnar allt för mina ögon och jag känner hat tills jag hittar tillbaka till min underbara fantasivärld igen.

Hur.

Hur kan man leva i en värld utan empati. Hur kan man leva utan att veta vad respekt är. Hur kan man tycka om sig själv när man inte kan visa hänsyn till någon annan. Hur kan man tro att folk ska lyssna på en om man är ett stort ego och inte tänker på någon annan än sig själv. 

Hur kan man leva med sig själv utan att skämmas när man bara tar och tar utan att ens ge tillbaka ett litet leende.

Hur kan en annan bara titta och se på utan att säga ett ord. Hur kan man se på utan att gå under. Hur kan man inte tappa självbehärskningen och skrika rätt ut.

Snacka om att ha ett stort hjärta av guld som är gjort av diamant, att stå där och le måste göra dig till den starkaste personen på hela jordklotet. 

Som en kaktus står du nerplantad och lever på det lilla vattnet du får en gång i månaden. Utan att klaga mer än en gång i månaden precis när du känner att du håller på att vissna, då får du ditt vatten igen och allting börjar om på nytt för femtielfte gången. 

Knas.

upp och ner
bak och fram
ut och in
och på snedden

Snabbare och hårdare slår det i mina öron, det gör så ont att jag vill skrika ibland.
Allting är i så stor obalans nu att jag bara ger mig, orkar inte kämpa emot mer.
Om det bara skulle finnas lite mer att stödja sig mot, lite mer att falla tillbaka på så hade jag tagit den enkla vägen och bara hoppat av.
Jag vill inte vara med mer, låt mig gå hem.