Fatass.

Att jag aldrig lär mig, nu sitter jag med en isbit på läppen i ett desperat försök att få ner svullnaden. Men om jag ska vara ärlig så tror jag inte det hjälper, jag kommer få ha en fetisläpp.

Ont.

Det fräter, det svider och jag hatar det. Men jag kan inte sluta, jag är beroende, kanske en glass får det att att mjukna till.

.

Hon ligger i min soffa och skakar, sätter händerna för ansiktet och gömmer sig och vågar inte titta. Hon är rädd. Det är intressant att se på hennes rädsla, med ett snett leende på mina läppar iakttar jag henne. Nästan så att jag njuter av att se henne rädd.
En fråga blåses ut ur min mun, bara för att se om hon fortfarande hoppar till av minsta lilla oväntade sak, hon är inte lika rädd. Fast det dröjer inte länge innan hon blir stel och hoppar till av rädsla igen, händerna för ansiktet tar hon inte bort på ett långt tag nu, hon vill inte se men känner att hon måste? Hon är rädd.
När det är slut säger hon "VAA?! Vilket tråkigt slut".

Farväl.

Som en liten fjäril blåser bort i en liten vindputs följer du efter i varje sväng jag tar. Om jag tittar bakom mig så står du där med ett leende på dina läppar och tårar i ögonen dina. När du försvinner kommer jag att gå under botten. Men jag ska ställa mig upp och släppa in ljuset genom mina persienner, lite i taget så inte jag blir omkull vällt av allt det ljusa. Bara för att ännu en gång kunna tänka på dig med ett leende på mina läppar.
Det är som ett litet tidigt farväl, ett långsamt farväl som kommer hänga i luften varenda gång jag känner din närvaro.
Som en gråsugga under en sten kommer jag vara kall.

Tomt.

Att skutta runt utan att veta vad som komma skall ger en en elchock så stor och hård att man snubblar bakåt ända tills man faller över en kant. Man kommer falla så långt och länge att man hinner tänka på alla fel man gjort under alla sina dar under sitt liv tills man inser att det inte var ens fel någonstans någongång. 

Slaget när man når botten kommer göra så ont att man tror att man kommit till det andra livet och tänker att "fan nu är det slut", besviken över detta. Men man blir bara ännu mer besviken när man senare inser att man inte har kommit undan verkligheten att man måste gå igenom det som man föll för.
Det hade varit bättre om man slog sig så hårt i huvudet i slaget efter fallet att man fått en svår minnesförlust, att man kunde ta en kaka efteråt och må bra igen.