Mamma.

Det känns som igår jag hörde dig be mig om en kopp kaffe.
Som om jag fortfarande ska kunna gå runt hörnet i lägenheten och komma till hallen för att snart kunna se dig sitta i din soffa i vardagsrummet och sticka en tröja åt mig.
Jag kommer ihåg hur du satt helt avslappnat och hade blicken på nyheterna på tvn men ändå kunna virka en orange gardin.
Brukade se upp mot lampan för att se din cigarettrök stiga upp mot ljuset och försvinna i absolut ingenstans.
I mina drömmar minns jag fortfarande hur din röst lät, i mina drömmar är du en levande person och inte bara en aska liggandes i jorden någon annanstans.